I am not afraid as I descend
step by step, leaving behind the salt wind
blowing up the corrugated river

the damp city streets, their sodium glare
of rush-hour headlights pitted with pearls of rain
for my eyes still reflect the half remembered moon

already your face recedes beneath the station clock
a damp smudge among the shadows
mirrored in the train's wet glass

will you forget me? steel tracks lead you out
past cranes and crematoria
boat yards and bike sheds, ruby shards

of roman glass and wolf-bone mummified in mud
the rows of curtained windows like eyelids
heavy with sleep, to the city's green edge

now I stop my ears with wax, hold fast
the memory of the song you once whispered in my ear
its echoes tangle like briars in my thick hair

you turned to look
second fly past like birds
my hands grow cold. I am ice and cloud

this path unravels
deep in hidden rooms filled with dust
and sour night-breath the lost city is sleeping

above the hurt sky is weeping
soaked nightingales have ceased to sing
dusk has come early. I am drowning in blue

I dream of a green garden
where the sun feathers my face
like your once eager kiss

soon, soon I will climb
from this blackened earth
into the diffident light

min syster väckte mig tidigt idag, "vill du komma ut och sola med mig" jag gömmer ansiktet "ja snart" och sover flera timmar till. en såndär dag man vet är förlorad innan man ens lämnat sängen. jag gör kaffe och väntar på mörkret.

när det kommer är jag ensam, kroppen har skrikit efter alkohol hela dagen trots att det, på extremt vingliga ben och fuktiga kinder, tog 10 minuter att ta mig hem från grannen igår. jag can inte ens bli bothered att hämta ett glas, jag dricker från flaskan i djupa klunkar, känner att alla muskler börjar slappna av direkt. 

för första gången sen jag kom hem är jag ensam med mitt. jag sätter på musik, sköljer bort ångesten med ett glas till. det fungerar nu men imorogn blir lite värre, jag kan allt det där. jag väljer själv. ångesten känns bättre än sorgen. och jag får ju denna natt på köpet.

något doftar som han. jag biter mig hårt i läppen, det gör ont i hela uppenbarlesen. om det ändå inte vore så tyst. jag stänger in mig. söndag natt och jag går på helg nu. på fredag kan ni prata med mig igen för den här veckan måste jag vara ensam. no offence men snälla hör inte av er. jag älskar er alla men måste få denna tid att utvärdera. tänka. leva. sova. jag ringer om jag behöver.

älskade bloggläsare, vad gör ni här?

jag är tillbaka i sverige. men jag har nog aldrig känt mig så långt borta. jag vet inte vad jag gör här, detta är inte mitt, jag hör inte hemma. på tunnelbanan hem inatt satt det några finska turister brevid mig och jag kände mig lika främmande som dom, som att jag såg på utifrån, vet inte vart jag ska fast jag åkt denna väg tusen gånger förut. 

jag är upptagen med öl och hockey, han luktar så gott ikväll. han tar med mig ut, resturangen stänger man han lyckas få bord, han lyckas alltid med allt, därför avgudar jag honom. jag ser på honom med stora ögon, men han får inte plats ändå. jag får aldrig nog. i bilen dricker vi öl, stannar på gatan, jag suger i mig en cigarett. vi är på ett av dom där ställena där servitriserna tar jackan av en och lägger en servett i knät, jag svettas oavbrutet men han bara ler och betalar, taxi hem och han kysser mig länge.

jag har inte andats alls sen jag kom hit. inatt efter en niotimmarsresa finner jag mig själv i köket, kroppen skakar och ögonen stirrar blint på väggen. ska jag dricka, ska jag äta? jag stirrar i väggen, går runt litegrann, vet liksom inte vart jag ska, som att jag letar efter honom, vill skrika efter dig älskling, var fan är du? lägger mig i sängen, stirrar, somnar tillslut. 

vi delar en flaska franskt vin och ser varandra djupt i ögonen, håller varandra i hårt i händerna. vi kommer hem och älskar varandra länge, jag känner hela hans tyngd på mig, han andas snabbt, håller om mig hårt. viskar mjukt i mitt öra att han älskar mig. åh herregud vad jag älskar dig med.

klockan två ljusnar himlen, jag hann inte ens med mörkret. jag är inte redo för ljusa ångestnätter, jag lämande ett mörkt och kallt sverige, kommer tillbaka till fågelkvitter och solsken och jag vill gömma mig under täcket och sova föralltid. varenda strimma av ljus skär i mig och bränner som eld, munnen blir torr, strupen krampar och jag gråter förtvivlat, herregud vad är det här?  

han sover djupt brevid mig. för varje slag hans hjärta slår slår mitt två, jag lever fortare än du älskling, måste hinna med, måste hinna ikapp. jag ligger tyst och ser på honom, mina ögon blir fuktiga bara av att höra hans andetag. min kropp krampar av längtan fast han är precis brevid. så tyst som jag kan smyger jag därifrån, gömmer mig i badrummet, tiden är begränsad, jag torkar tårarna fort och lockar håret, ikväll är jag din.

jag dricker äckliga mängder alkoholiserad vätska, vill inte bli den jag är nykter för jag vet inte vem det är. är rädd att det är någon jag inte tycker om, har varit full så länge nu. jag tror jag önskar jag kunde se vad du ser men det slår mig att detta är vad du ser, om än en light version. att du kanske inte ska tycka om mig, för jag är väldigt tyst nykter och du pratar alltid, har alltid något att säga och jag skrattar alltid och tycker att du är rolig, för det är du, smart, kvick och rolig. här är allting tyst, kanske för likt mig, och kanske därför försöker jag bli någonting annat. londonlinda, jag gillar henne bättre. 

på väg från ännu en dyr restaurang vid holloway road går vi förbi en mäklarfirma påväg till bilen, en etta i zon 3 kostar 12 miljoner och jag suckar och säger skämtsamt "one day I will live here" och du väder dig mot mig, ler och säger "one day we will" och i bilen påväg hem spelas cypriotisk musik från en cd din bror köpt uppe i bergen alldeles för högt i stereon medan solen går ner över ett hektiskt north london och jag sväljer klumpen i halsen, använder all min kraft för att hålla tillbaka tårarna och vet inte vad jag ska göra av händerna, jag ser dig i backspegeln, pilotbrillorna vilar på din nästipp och du blickar över gatorna precis som jag och vi båda vet att snart, snart måste jag lämna det här.

och jag är här nu, oavsett hur många som är runtom mig känner jag mig tusen gånger mer ensam än i london. min kropp skriker efter dig medan mina ögon stirrar blint i väggen, har inte ens satt på tvn sen jag kom tillbaka, jag orkar liksom inte, vill inte bli försvenskad, orkar inte sverige eller nånting här, vill bara ha dig, din hand, dina läppar, jag saknar sättet ditt skägg rivs i huden är du kysser mig mellan skulderblanden på morgonen så, jag skulle göra nästan vad som helst för att ligga hos dig omsluten av mörkret och dina armar just nu.

i ett patetiskt försök att gömma mig släcker jag alla lampor, men det finns saker som hittar mig ändå, och saknaden är en av dom. 

the last couple of hours 

pratar med älskling. planerar för imorgon osv. det blir straight to the pub from the airport, the way I like it haha. LILLFREDAG. väskan är halvpackad, resten tar jag imorgon. välja kläder. fylla flaskor. packa piller. ladda mobilen. om mindre än 24 timmar får jag hålla hans hand, pussa på hans kind, pilla i hans hår (om inte flygplanet ska va dumt och få för sig att störta) jag har nog inte förstått det. 

jag dricker lite vin (ba lite ni vet) och lyssnar på bsb haha. är inte trött. blir nog inte trött ikväll heller. det är svårt att sova när man är säker på att man ska dö dagen efter. än en gång kliver jag på ett jävla flygplan själv och ska sitta där och plågas i 2,5 timme. the things you do for love huh? allt är värt det dock. hans bruna ögon och ett blommande grönskande london. en kompis åker ner på torsdag, så vi ska ses, awesomeeee! en annan vän kommer ner den 5e och en tredje vän kanske kommer ner och hälsar på också, haha låter som jag ska flytta typ men det väntar vi lite med ;) det sjuka är att jag var så van och inne i hela grejen då och nu minns jag knappt hur man gör haha, well den där känslan som sköljer över en när man krigar av tåget med resväskan som är alldeles för tung och går några få hundra meter genom dörrarna och stiger ut bland alla andra rökande resenärer på victoria station och tänder första ciggen i england bland alla engelska taxibilar och det är så ljust att man inte ser en enda stjärna fast det är sent på kvällen, då vet man liksom att det är där man hör hemma. 

när man liksom per automatik vräker ur sig please till varenda en man pratar med, när man inte längre reagerar på att den tjocka gubben i kassan på morrisons kallar en love eller darling, när man står på tå vid bardisken på ännu en pub och beställer en kopparberg och uttalar det som engelsmännen gör, då vet man att det är där man hör hemma. 

så jag åker dit och struntar i det mesta annat. 

helgen förresten? wine hos jenfa på fredag och solli på lördag, what's new yea? bra helg. söndag fotboll (älskling var och såg det live och det blev åtta mål under matchen haha WIN) och träffade beck en stund. så lite mer packning och idag var packa, skriva ut biljett, köpa lite grejer etc. 

ja det är väl det. snart åker jag och om jag inte dör hörs vi antingen där, eller när jag kommer tillbaka. puss och kram

hej dampis nu kommer jag 

I can't laugh too hard, I'm on a diet 

trying to lose myself, you ought to try it 

..och det är att vi svenskar tycker jämt att vi är så lagom och normala. jag har alltid tyckt det också, att vadå kindpussar det är ju jättesjukt och att prata med folk man inte känner kan man ju inte göra. jag tycker fortfarande att hallar är en jättebra uppfinnnig förstås (andra länder TA EFTER VAR FAN SKA JAG STÄLLA MINA SKOR NÄR JAG KOMMER HEM TILL DIG aha man tar inte av sig skorna inne. FAN VA SJUKT) med en engelsk pojkvän får man andra perspektiv. en sak som vi svenskar är så stolta över och värderar så OTROLIGT högt är midsommar. det är jättekul med midsommar men VAFAN HÅLLER VI PÅ MED EGENTLIGEN? think about it. vi har kanske ett ganska extremt midsommarfirande här där jag bor men såhär är det: drinking starts så fort man vaknar. en bärka eller cider är frulle, standard liksom. sen klockan halv tio (ja på morgonen) så pyntar vi våra bilar med flaggor, björklöv och ballonger, för att klockan tio mötas upp ett 60-70tal bilar nere vid havet och tjaffsa om vem som ska köra först i årets underbara karavan. tillslut blir det någon och vi börjar miljömedvetet köra runt i området i sisådär 15 km/h och tuta på alla andra som inte fattat att man ska åka bil och väcka dom med glada rop, hög radio och TUTOR. detta pågår i cirka 45 minuter, medans några stackars jävlar är kvar vid havet och pyntar midsommarstången, som är en avbild av en kuk, med blommor och blad vi omsorgsfullt plockat dagen innan och lämnat i färgkooriderade högar på gräset. sen åker man hem och dukar upp till lunch, det är alltid svinkallt och regnar men vi svenskar sitter ute ändå, gärna under partytält och äter rutten inlagd fisk, sjunger snuskiga sånger och tar shot efter shot av kryddad sprit, ölen flödar och alla, barn som gamlingar spårar sönder. klockan två vinglar vi ner till midsommarstånegn som förhoppningsvis är rest och stabil by now och vad gör vi då? jo vi dansar runt den, låtsas att vi är grodor utan svansar och öron, vrålar om prästens lilla kråka, att vi vill minsann ha en rrrriiiikkkktiiiigttt bussig svärmor och några som ska åka karusell va? ja detta gör vi i två timmar innan man drar sig tillbaka för MER rutten fisk och MER brännvin hela jävla natten lång. femkamp är förstås standard, att vråla år grannarna att FAN KOM ÖVER PÅ EN BERSSSS och raj raj raaaajjjj raj raj tills vi spyr och knullar i buskar. typ. är det här det stoltaste vi har? sen det här med att vi ska gå runt och hålla käften och plocka sju (eller är det nio?) olika sorters jävla blommor och stoppa i sängen haha vafan?

alltså jag älskar ju midsommar men hur jag ska förklara detta för min pojkvän som förmodligen kommer hit under denna högtid är ett mysterium.. 

could you make it any clearer?
everything's such a blur
it's not my turn, it's his 

to get hurt 

on a late night
coming home from way too many train rides
lace not as red as my face
I'm home at the same time
highbury estate's fine
smoking like a dragon, but don't chase lines

I haven't slept for the past week
and two hours ain't enough for me
I feel inspired, at quarter to three am
I haven't changed since our last meet
I'm still getting all my meals for free
think I'm being shunned by my feet again

it' not a homeless life for me
it's just I'm home less than I'd like to be

and now I’m sitting on a night bus
flicking through my ipod
feeling kinda tired
so I try to close my eyes up
driver, turn the lights off 

så helgen blev som alla andra helger. spy på toan hos jennifer på fredagen och dansa ärslet av mig på solli på lördagen. haha.

men fan vilka bra dagar ändå! massa fina vänner och party party :) veckan blir bra, kaisa och filip kommer upp, partyhelg och sen nästa tisdag LONDON! 

fina anna och jag i lördags. mimmi tänkte lämna sina skor på tåget. dör 

förresten så kan ni följa mig på instagram om ni vill, lintuuu heter jag där